Tidigt på morgonen.

När jag tillrättavisar barnen innan de skall gå till skolan så mår jag ofta dåligt efteråt, trots att jag har haft rätt med det jag påpekat. För mig beror det oftast på tonen jag väljer att säga det på. Även att jag inte hinner få se hur det jag sagt påverkar dem innan vi skiljs åt på morgonen. Rädsla att de tagit illa vid sig. Det sista man vill såklart.

Jag har inte det bästa av morgonhumör. Kroppen är mer vaken en knoppen. När jag sedan får en stund för mig själv så börjar frågor sakta nå den där knoppen också. 

Lyssnade han/hon på mig? Var jag för hård? Vad sa jag egentligen? Om jag knappt minns det själv så kan jag väl inte begära att mina barn lyssnar? Att jag börjar fundera på allt detta är dock ett tecken på kärleken jag känner till mina barn. Jag är så mån om att de skall må bra, ha det bra och fostras rätt. 

Jag måste dock lära mig att gå lite försiktigare fram tidigt på morgonen, då min knopp fortfarande sover och inte tänker klart. Annars kommer den där klumpen i magen när hjärtat och knoppen tillslut börja tänka. Hjärtat säger:

-Det du sa till barnen i morse, var det rätt att säga?

Knoppen svarar:

-Jag är osäker. Minns ju knappt vad jag sa.

Därmed kommer klumpen som en tung sten i magen. Den kommer visserligen att minska under dagen och bli lite lättare att bära på men den finns kvar. Försvinner först helt när vi åter ses och pappa kan säga:

-Förlåt om jag var hård i morse. Barn, jag älskar er!