Idag fick jag för mig att rensa lite i "viktiga papperlådan." Ni vet en sådan där låda som man slänger eller gömmer undan, vad man tycker kan vara viktiga papper och värt att spara. Det kan vara gamla fakturor, kontrakt eller ett vackert alster målat av någon utav barnen i hushållet. Dessa papper blir en himla massa under ett år och då behövs det rensas lite. Det var i detta rensande, som jag fann denna text. Jag skrev det precis efter att min mormor hade avlidit. Egentligen skrev jag det bara för mig själv. Något för att få ur mig mina känslor som surrade i mitt inre. Jag ville få det på papper så att jag när jag kände för det, ta fram det för att minnas tillbaka. Som idag när jag rensade i lådan.Jag skrev det också för att hjälpa mig i mitt sorgearbete. Jag brukar alltid skriva av/ur mig mina känslor, då jag finner det lättare än att prata om det. Det är viktigt att få ur sig sina tankar på ett eller annat sätt. När tiden för hennes begravning närmade sig ville jag helt plötsligt förmedla denna text som ett tal. Jag bestämde mig för att försöka tala på hennes minnesstund i Sävedalens missionskyrka. Det gick väl inte så jättebra att hålla detta tal vill jag minnas. Var både nervös och ledsen på samma gång. Att jag bloggar om detta nu är helt enkelt att jag vill få ner texten på webben så att jag kan komma åt det ifall mina papper skulle försvinna från "viktiga papperlådan." Samt såklart att hedra min mormor.
Jag minns min mormor.100413
Jag är så otroligt glad över att mormor, Mattis, hann bli så gammal innan hon tillslut fick somna in och återigen nå morfar, Göstas hand. Inte för att hon skulle få stå ut med sina krämpor och oro så länge, men för det faktum att hon hann med att träffa alla mina barn.
För just barn, hennes otroliga kärlek till barnen är det jag kommer minnas allra starkast från mormor. Hon hade stenkoll på när alla barnbarn och barnbarnsbarn fyller år eller har namnsdag. Hon var så gott som först vid dessa tillfällen att ringa för att gratulera. När telefonen ringde dessa dagar kände jag innan vi svarade en enorm kärleksfull energi inom mig och därmed visste jag innan vi svarade att det var mormor som ringde.
Jag inser nu att det blir ännu viktigare att alltid vara snabb att köpa en almanacka. Jag kommer vara chanslös annars att komma ihåg alla födelsedagar m.m.. Det var ju hon som så snabbt påminde mig om alla dessa dagar.
- Glöm nu inte att ringa och säga grattis till den och den osv.
Jag, med mitt minne, minns ju knappt vad jag gjorde igår!
Mormor var även otroligt flitig att ringa om någon av barnen var sjuka. Då kunde hon ringa flera gånger per dag för att få rapport om barnets tillstånd. Just alla dessa telefonsamtal kommer att lämna ett stort tomrum i min, vår vardag. Tror att de flesta redan märkt hur tomt det blivit utan alla dessa samtal.
Jag minns min mormor som en mycket enveten mamma, mormor, farmor, gammelfarmor, gammelmormor och vän. Hon var enveten enda in till sista andetaget. Hon fick så gott som alltid igenom det hon ville. Det fick även mina kollegor i hemtjänsten att få känna på under hennes sista levnadsmånader. Allt skulle ske på hennes metoder och villkor annars tackade hon inom kort NEJ till den beviljade insatsen som personalen skulle utföra.
Denna envishet kommer jag alltid att minnas när mina tankar går till mormor. Jag kommer att minnas att när hon ville något så var det lika bra att ordna detta för henne med en gång. Hon nöjde sig inte med ett nej eller det går inte att utföra. Hon gick då vidare med "det som hon ville" till någon annan och så vidare tills någon helt enkelt löst det här lilla projektet.
Så här i efterhand vet jag att denna envishet fick henne till att bli så gammal.
Mattis har nu lämnat oss. Som jag ser det, dock endast kroppsligen. Hennes själ kommer alltid att finnas kvar. En liten bit av denna själ kommer finnas i alla av oss. Då menar jag alla som på något vis kände Mattis. Det finns något i oss alla som vi bär med oss från henne. Något hon sagt, gjort eller på något annat sätt påverkat oss med. Detta kommer säkerligen att förmedlas vidare medvetet eller omedvetet i generationer.
Slutligen vill jag bara få med ett citat från min mormor. Bakgrunden till detta citat var när en nära vän till min familj plötsligt gick bort för flera år sedan.(15 års sedan när detta skrevs.) Jag mådde väldigt dåligt under denna tiden och såg mest mörker omkring mig. Mormor tog mig då på min högra axel och sa:
- Fredrik, du måste sluta att leva för de som är döda och istället börja leva för dem som lever!
Dessa ord. Denna befallning, som det var mer, blev vändpunkten i min sorg. Jag började se mina nära och kära runt omkring mig igen. Jag kunde se att det fanns väldigt många i min närhet som behövde mig samt lite extra kärlek. Jag kunde se ljust på min tillvaro och framtid igen. Mormor var min väckarklocka denna gång. Hon visade mig vägen. Hade Mattis kunnat förmedla sig idag så tror jag att hon hade sagt just denna mening igen till var och en utav oss.
"- Lev för dem som lever. Ge dem all kärlek som du bara kan! Lev inte för dem som är döda."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar