Rädsla att misslyckas.

Flera gånger i veckan känner jag hur kroppen börjar tala till mig. Pulsen ökar. Kan tydligt med lätta fingrar känna den slå kraftig strax ovanför tummen. Hjärtat klappar på ordentligt och magen känns innehålla en tung stenbumling. Mår nästan lite illa. Märker också att andningen påverkas. Får stanna upp och andas ordentlig. In genom näsan och ut genom munnen. Enkelt och befriande. Varför andas jag inte så jämt? Vad vill min kropp? Varför försöker den skapa dessa så snarlika panikkänslor?

Skall försöka förklara för er. Jag vet nämligen varför. Det är rädsla det handlar om och om detta vill jag skriva några rader. Jag har svårt att tänka mig att jag är ensam om att känna denna rädsla. Ett annat namn för denna rädsla är prestationsångest. Alltså en rädsla för att misslyckas eller en rädsla att jag inte lever upp till andras förväntningar eller mina egna förväntningar. Förväntningarna gäller både i arbetslivet och i det privata livet. Oftast är det mina egna förväntningar vilka jag satt alldeles för högt. Vill alltid leverera det bästa jag kan. Oavsett om jag har tillräckligt med tid eller inte. Vill att alla i min närhet skall vara nöjda med det jag ger. Dessa höga förväntningar skapar mig rädsla för att bli granskad av arbetskamrater, chefen, familj, vänner eller någon annan i min närhet. En rädsla att bli bedömd och då bli avslöjad att inte duga eller räcka till. En rädsla att om detta faktiskt sker och sedan stå där skamsen med svansen mellan benen.

Nu när jag blivit lite äldre har jag skaffat mig erfarenheter både hemma och på jobbet. Jag vet därför att denna känsla av rädsla mycket sällan är en summa av det jag faktiskt presterar. Sanningen är den att jag presterar inte sämre för att jag har prestationsångest.
Problemet är istället hur jag själv upplever och värderar mina prestationer och hur bra jag når mina egna förväntningar. Det är här jag gör fel. Jag liksom fastnar i ett negativt tänk där jag ältar, grubblar och nedvärderar min prestation. Om och om igen. Detta gör det så svårt för mig att fullt ut känna mig glad och stolt över det jag levererat. Jag ställer för höga krav på mig själv och mina prestationer.
 I mitt huvud går jag innan en prestation/uppgift skall utföras igenom en himla massa negativa saker som kan gå galet eller som kan bli tokigt. Jag måste få till det perfekt. Jag är nog så nära en perfektionist som det går att bli. När jag väl sedan har utfört prestationen/prestationerna som skall utföras, kommer jag sedan fortsätta älta dessa under en lång period. Min kära fru Sandra kan vittna om det. Mina fina arbetskamrater har säkert sett spår av detta också. Min osäkerhet och alla frågor jag ställer, fastän jag oftast har svaren inom mig själv. Jag vill bara höra svaren från någon annan så att jag får det bekräftat för mig. Så jag når förväntningarna. Tankarna blir nästan ångestfyllda. Hur har jag uppfattats? Blir detta detta bästa lösningen för alla involverade?

Tyvärr låter jag de negativa tankarna få större plats än de positiva. Tur man har en yttre fasad som gör allt för att utstråla det positiva mer än det negativa tankarna man har inom sig. Det kan säkert låta som man är lite sjuk och labil när man läser igenom denna text. Fast prestationsångest är faktiskt ingen psykiatrisk diagnos. Men viktigt att komma ihåg är att man kan faktiskt må psykiskt dåligt ändå.
Det har jag själv gjort. Det gör jag fortfarande i form av inre stress. Flera gånger varje vecka. Trots att jag vet att allt alltid ordnar sig på något sätt. Antingen om jag fixar det själv eller får en hjälpande hand av människor i min närhet. DET ORDNAR SIG ALLTID!

Jag har lärt mig att jag kan hantera min prestationsångest genom att verkligen ta åt mig när någon berömmer mig eller säger positiva saker om mig. Annat som är bra är att fundera lite varje kväll på vad man själv har gjort under dagen, som man känner sig nöjd med. Lyfta fram detta istället för älta det negativa tankarna som kan finnas. Om jag ändå fastnar i det negativa. Lägg lite tankar på hur jag skulle kunna göra för att vända det till något som är mera positivt. 
Något som förstärker prestationsångesten och som man därför bör undvika är att jämföra sig med andra. Det är ingen idé. Vi är ju alla olika bra på olika saker beroende på t.ex. erfarenheter och utbildning.
Därför är det bättre att tänka efter vad jag själv vill. Var inte så rädd för att göra misstag. Det är inget misslyckande eftersom man lär sig något. Det gäller att få bort sina egna förväntningar på att allt måste vara så perfekt. För vem är det som kan döma vad som är perfekt eller inte?

Det är så märkligt detta. Jag vet att jag lider av prestationsångest. Det blir så tydligt för mig när jag läser och googlar om det. Det har jag gjort. Allt som står här i min text är ju inget som jag bara kan helt själv. Man måste läsa på lite och skaffa sig kunskaper och förståelse för att sedan kunna förmedla sig på ett bra sätt och få ut det budskap man vill i en text. Men trots det och att jag även känner till nycklar man kan använda sig av för att bekämpa den, likt förbaskat går jag omkring dagligen och känner av prestationsångesten. 
Jag vet ju att allt ordnar sig alltid på något sätt. Jag vet också att människorna i min närhet ofta är nöjda med mina prestationer, men ändå känner jag av rädslan för att misslyckas. Det beror ju på att jag har satt upp för höga krav på mig själv om vad jag skall prestera. Det är det som gör det så svårt. Att lära sig sänka sina förväntningar och krav på det man skall utföra. Resultatet på prestationen man utför kommer ju även ligga till grund för framtida prestationer och vilka förväntningar som kommer finnas på dessa.